Idag är det ett helt år sedan den här fina fina fina tjejen försvann från jorden.
Ett år är fan lång tid, vart tog den tiden vägen?

Jag minns så väl första gången vi träffades, haha herregud, min första tanke var typ "den här bruden är fan gaaalen" och rätt hade jag, väldigt rätt. Du var fan galen Amanda. helt underbart galen.
Alla gånger jag klev in på nattbussen hem till Skara, såfort jag satte foten innanför dörren hörde jag ett ringande "Johaaaaaaaaaaaaaaannaaaaaaaa" Då visste jag att jag skulle få sällskap av Skaras bästa tjej. Alla våra små tjaffs om vilken busshållsplats som egentligen var närmast, haha. Du vann alltid. vi gick alltid av vid vårdcentralen. Men det spelade mig ingen roll. För du hittade alltid på dom knasigaste och konstiga grejerna att göra på hemvägen.
Alla gånger jag satt på min balkong, och nerifrån hörde ngn ropa på mig. Jag visste att det var du. Det var alltid du som ropade. Småpratade lite även fast du var sen till bussen, sen stog jag och kollade på dig när du insåg hur sen du var och började springa, kikade och skrattade, och du vände dig alltid om med världens leende och skrattade du med. För det var juh sån du var, du log och skrattade hela tiden. Sån glädjespridare du var Amanda.
Alla gånger du skrev till mig mitt i natten, för du visste att jag skulle vara vaken, och jag visste att du var vaken. "Ta en cigg och snacka lite skit?"
Fan Amanda, fan fan fan vad jag saknar allt detta.
Alla galna festkvällar med dig, alla galna spontangrejer du drog med mig på. Din galna humor, och ditt galet fina leende.

Sen Kom den där dagen för ett år sedan. Jag var påväg hem från jobbet, hade massor av missade samtal från Johan. Precis när jag skulle ringa upp ringde han mig, Jag svarade glatt som vanligt, men jag hörde på hans röst att ngt var fel. "Amanda.." sa han tyst. "Amanda? vilken Amanda? MIN amanda?" frågade jag.. Sen sa han det, rakt ut. Efter det är det dimmigt. jag gick till parken och satte mig, mina ben bar mig inte hela vägen hem. Där kom tårarna, där sjönk det in, vad jag precis fått höra. Där i parken, insåg jag vem jag aldrig mer kommer få se, höra, krama, prata med.

Amanda, Jag hoppas du vet hur saknad du är här nere. Jag vet att du har gjort himmlen till en väldigt vacker plats. Lilla älskade gumman, vila i frid.

♥